365 dagar fri från hetsätning | hetsätningsstörning

18:29

Om du har svårt att läsa om andras ätstörningar eller svåra relationer till mat, läs då inte det här inlägget.

Det här är det mest personliga och det svåraste inlägget jag skrivit hittills. Ett inlägg och ett ämne jag under 4,5 år känt en enorm skam för och som varit en extremt stor orsak till att jag mått så dåligt de senaste åren. Jag känner att det är svårt att skriva om det här för att jag ännu också känner skam för min ätstörning - det känns som om jag varit svag. Samtidigt vet jag att även det här är vanligare än vad många tror eller ens vet, och samtidigt vet jag att jag har något att vara stolt över. 

I dag, 17 april 2019, har jag inte hetsätit på 365 dagar. Det betyder inte bara att jag nu lever hälsosammare och mår bättre, utan det betyder även att jag fått mig själv och mitt liv tillbaka. 

Några bilder från när jag var liten och redan tyckte det var något fel på mig. (jag var ofta sur på bilderna för a) jag var blyg och b) man tog ofta bilder på mig när jag var trött :D)

Vi kanske tar och backar lite grann. Vi kan backa ända tillbaka till lågstadiet, för det är så länge jag haft en dålig relation till min kropp, och det är det som förklarar varför jag hamnade där jag hamnade. Det började egentligen inte med att jag kände mig överviktig, utan med att jag var längre än andra, vilket jag då tyckte var fult. Varför? Vet inte riktigt, men det var så jag tänkte. Därtill hjälpte det inte heller att jag började utvecklas tidigare än många andra. När jag var 8–9 år gammal fick min pappa berätta för mig att "gå ner i vikt" inte är det samma som att "bli kortare", för det var det jag på något sätt trodde. Det är mina första minnen av att få en dålig relation till min kropp.

Högstadiet.
Samtidigt har jag för största delen av mitt liv varit mer eller mindre överviktig. Problemet blev ändå svår att hantera, då jag tyckte mitt problem var så mycket större än det var. I sjuan tyckte jag redan att jag utseendemässigt var alldeles enorm - något jag i dag ser att jag ändå inte var. Jag hatade min spegelbild. Den här synen på mig själv ökade istället på negativt beteende, som till exempel emotionellt ätande. Det blev redan då en negativ cykel. Det här betyder dock inte att min uppväxt var dålig eller mitt liv varit väldigt svårt, men det här visar att problemen gällande mat, utseende och självbild, samt emotionellt ätande, spökat ända sedan jag var väldigt ung. Och det blev värre med åldern.

Skottland. Hade extremt svårt att hitta bilder på bara mig där jag syns helt och hållet. Därför får ni en bild av mig som en Angry Bird. 
När jag åkte som utbytesstudent till Skottland när jag var 17 år gammal blev faktiskt saker bättre. Jag gick på gym alltid då och då och åt bättre. Efteråt har jag ofta undrat varför det var så mycket lättare där, och svaret var att jag var så lycklig. Livet var inte perfekt där, men en stor press, stress och ett behov av att alltid prestera och vara perfekt försvann där och då. Allt emotionellt ätande försvann och jag bara njöt av livet. Här kunde man ju ha hoppats att livet tagit ett sväng för det bättre på det här planet, men egentligen var det bara lugnet före stormen.

2014 var ett extremt jobbigt år för många orsaker. Jag kom tillbaka från Skottland och hoppade tillbaka in i gymnasievärlden som la krav (läs: jag la krav på mig själv), där jag behövde prestera och där jag ville vara tillräckligt bra i allas ögon. Jag ville få bra vitsord, jag ville ha kompisar, jag ville vara cool, jag ville vara smart, jag ville vara rolig. Jag ville vara omtyckt. Jag tror jag ogillade mig själv så mycket att jag bara ville att andra skulle gilla mig istället. Samtidigt tog livet hemma stora svängar och vår familj gick igenom en väldigt jobbig sak. Allt det här gjorde att jag inte riktigt kunde hålla ihop, men jag ville inte låta mitt illamående gå ut över mina vänskapsrelationer eller skolarbete. Det var då hetsätningen kom in i bilden. Emotionella ätandet blev istället vräkande av stora mängder mat när jag var ensam, för jag behövde få må dåligt av något annat än det som hände i mitt liv. Det fysiska illamåendet var lättare att hantera, och med det fysiska illamåendet kunde jag ännu leka glad i skolan. De fysiska illamåendet dämpade det psykiska illamåendet, men det var inte hållbart i längden.

Det här är inte bilder från när jag varit som störst, för jag har inte så många helkroppsbilder på mig själv från den tiden. Det här var det enda jag hittade.
Det var så min hetsätningsstörning bildades och jag lyckades inte kontrollera den. Jag hade månader här och där som jag lyckades dämpa ner det, men när något hände som triggade mitt illamående började hetsätningen igen. Mellan 2017–2018 ökade illamåendet väldigt mycket och jag gick upp 30 kilo på under ett år av hetsätningen. Första månaderna av 2018 var vidriga och jag trodde det aldrig skulle bli bättre. Men i april svängde det, och sen dess har jag gått ner det jag gick upp i vikt och lite till, och jag mår riktigt bra. Är min hetsätningsstörning för alltid borta? Troligtvis inte, den är nog alltid en del av mig. Men jag har lyckats kompensera det negativa hanterandet av känslor med något positivare: med att prata och med att motionera.

Inte så att jag plötsligt blivit så sportig att jag lever på gymmet och alltid hänger i gymkläder, men det blev två såna bilder nu i alla fall! 
365 dagar har gått och det var aldrig något jag skulle ha trott för ett år sedan. Jag hade ju försökt sluta flera gånger tidigare, pratat med professionella och pratat med de närmaste, men det hade aldrig fungerat. Nu har det gått, men jag är än i dag väldigt medveten om att det bara varit ett år. Jag är ännu också rädd för att jag tappar kontrollen om något svårt händer. Det är kanske något jag kommer ha svårt med resten av mitt liv. Men i dag har det i alla fall gått ett år, och jag känner mig närmast den Sanna jag var i Skottland än jag gjort sedan jag kom hem från Skottland.

Just nu känner jag mig stark och jag hoppas jag fortsätter göra det, och i dag vill jag bara fira det att jag lyckats ett helt år. Jag har lyckats ta mig ur en grop jag aldrig trodde jag skulle ta mig ut ur - men samtidigt måste jag se till att jag inte faller ner igen.

You Might Also Like

2 comments

  1. voi älskade sanna ja e så glad fö din skull! jättemodit att du skrev o de e så härlit att du har kämpa <3 va stolt stolt stolt över dej själv!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack finaste du <3 även i de svåraste av stunder har de varit en lycka att ha vänner som du! <3

      Delete