Vårsolen väcker tacksamheten

09:00

Det är säkert något i vårsolen och de ljusnande morgnarna. Fastän snön ännu ligger tätt på marken så känns det som om allt sakta men säkert börjar komma tillbaka till liv. Jag är ett vårbarn, och varje år när min födelsedag börjar närma sig börjar jag också känna ett otroligt hopp, optimism och förväntan. Det har hittills hänt på någon nivå varje år, oberoende av om jag mått dåligt ellet bra. Det har ändå alltid funnits en glimt av lycka som sprakat till under den här perioden. Och jag älskar det. 



Jag är till grunden en väldigt optimistisk person - realist, javisst - men ändå åt det mer optimistiska hållet. I grunden tror jag på att det alltid finns något bättre bakom hörnet, att "this too shall pass" och att livet ändå är vackert och något att vara tacksam för. Vissa gånger är det bara svårare att tro på än andra gånger. Ibland blir livet hopplöst och det känns inte som något glimtar till någonstans. Man får bara dåliga nyheter, hamnar i konflikter och undrar varför den mörka tunneln aldrig tar slut. Något jag ändå märkt i livet hittills är att det alltid till slut blivit bättre - ibland blir det bättre genast, ibland tar det några år. Men alltid har det blivit bättre.


Jag har det otroligt bra just nu i mitt eget liv och jag är så tacksam för det. Det finns en tacksamhet som jag inte kände för 5 år sedan då jag också mådde jättebra, för då hade jag inte heller ännu mått dåligt heller. Livet får perspektiv och på något sätt har det också blivit lättare att lita på att saker hittar sin väg. Under vårens lopp har jag redan mött flera problem på universitetet gällande min examen, men allting har ordnat sig. I går fick vi också nyheter om att en sak min sambo gått och grubblat över de senaste tre månaderna ordnat sig. Det får mig också att lita på att de saker som inte ännu har ordnat sig kommer att ordna sig: inte alltid då jag vill det som mest, men det kommer att ordna sig på sitt sätt i sin egen tid. 

När jag började må bättre efter några år av smått krisande efter gymnasiet , hoppas jag en stund att inget av det där skulle ha hänt. Att jag slösat bort några år av mitt liv på ett dåligt sätt då jag inte levde till mitt fulla potential. Nu tänker jag annorlunda. Jag tänker att saker alltid ordnar sig, men att man ibland måste ta svåra resor för att man ska ta sig dit. Resor som man senare märker har lärt en något. Man lär sig om hur man fungerar, hur man reagerar och hur man i fortsättningen kanske borde hantera liknande situationer. Man blir mer empatisk mot sig själv och mot andra, för man börjar se att inte allting är så svartvitt och klart. 


Det allra mesta har ordnat sig för mig just nu, och det som inte har det kommer nog göra det. Men när de ordnar sig så är det kanske något annat som går fel - men det kommer också ordna sig till slut. Livet kommer alltid kasta stenar i hjulen och överraska en då när man minst anar det, men i grund och botten är livet ändå magiskt. Livet är oförutsägbart på gott och ont, men samtidigt ger den möjligheten för så mycket upplevelser, känslor, tankar och konst. Vad är glädje utan sorg, och vad är lycka utan smärta? Ingenting. 

Vad du än går igenom, så hoppas jag att det ordnar sig för dig snart. Hoppas vårsolen ger dig en glimt av glädje med. 

You Might Also Like

2 comments

  1. Härligt inspirational and truue Sanna <3 de e absolut inget att gömma under mattan om man går omvägar o alla möjliga konstiga vägar. De e sist o slutligen någo som man knappast sku villa ge bort c:

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack Inkku <3 Och så är det absolut! Allt som händer formar ju ens karaktär och personlighet, så i slutändan är alla omvägar också nödvändiga. :)

      Delete