Det är inte något fel på dig

09:00

Den här veckan kommer jag spendera mycket tid med min kandidatavhandling. Arbetet har kommit igång ganska bra, men samtidigt känner jag av pressen att första versionen ska vara klar den 24 mars - på många sätt känns det väldigt långt borta, men samtidigt är den dagen redan nästan här. Just nu varvar jag alltså mellan två sinnesstämningar: a) lugn och tillit på att jag har gott om tid och, b) stress över att jag inte kommer att hinna. Innerst inne vet jag att det kommer att ordna sig och som sagt handlar det bara om en första version den 24 mars. Efter det får jag ännu jobba med texten och förbättra den, samt skaffa mera information om så behövs.



De stunder jag blir stressad undrar jag alltid varför jag utsätter mig själv för en så hög tempo i studier och i livet om och om igen. Det blir som att jag inte ens tillåter mig själv ett liv av inga deadlines alls. Förra sommaren gjorde jag kurser på sommaruniversitetet och när jag märkte att deadlinen började ta slut i juli, så nappade jag snabbt på en ny kurs i augusti. Är det någon som känner igen sig? Känner igen sig att inte riktigt kunna stanna till? Att det finns ett behov av att vara i gång hela tiden, på något sätt, med något projekt.

Jag började reflektera över det ganska mycket under hösten och jag undrade varför jag gör så. Är jag rädd för att stanna för att något är fel i mitt liv? Kanske har jag barndomstrauman jag inte har hanterat eller så är jag rädd för att möta mina känslor då jag inte har några mål i siktet? Så småningom märkte jag hur all reflektion snurrade runt att det måste vara något fel där. Att det måste finnas något fel i hur jag agerar. Nu undrar jag om det kanske inte är något fel alls. Kanske är det bara den jag är? Kanske försöker jag inte gömma mina känslor och hålla igång för att spela en fasad? Kanske är jag bara sån som behöver deadlines för att komma vidare.

 Varvar mellan köksbordet, skrivbordet och soffan när jag skriver. Blir ju mer intressant när man inte sitter stilla! 

Vi är alla olika, det är ett välkänt faktum (som vi ändå ofta inte accepterar i praktiken, men det är väl en annan femma). Och det finns så mycket jag vill säga och skriva om jämförelse, självförtroende och självkänsla, men det finns inte plats för det här och nu. Men när det kommer till oss själva och till vår självkänsla och vårt självförtroende, så vore det kanske dags för oss att sluta hitta fel i allt vi gör hela tiden. Det är bra och hälsosamt att ifrågasätta sig själv och sitt agerande ibland, men allt du gör och allt du är behöver inte vara fel eller något som ska ändras. Oftare än vi tror så är det bara saker som är.

Jag är mer introvert än extrovert, älskar hemmakvällar, hänger hellre på en tyst bar än en nattklubb och jag får mera gjort när jag har flera stora mål jag jobbar för än när inga deadlines alls knackar mig i ryggen. Jag är fantasirik och ibland en aning naiv, men samtidigt är jag analytisk och reflekterar över allting och alla. Ändå har jag ofta tänkt på om jag kanske skulle ha ett bättre liv om jag var extrovert, eller om jag var mer omtyckt om jag älskade nattklubbar. Ibland undrar jag om mina stora mål bara finns för att jag är otacksam och inte är nöjd med det jag har, och att jag bara måste sakta ner tempot. Andra gånger tänker jag att jag inte borde vara så analytisk och att "jag tänker för mycket", men samtidigt känner jag ibland att jag inte heller är tillräckligt kritisk för att klara mig i livet. Alla dessa fel man hittar i något man bara är. Saker som egentligen bara är rätt, för det är du.



Istället kan man väl vända på det? Se sitt eget liv och sina egna egenskaper som något som är rätt och något som gör dig en unik, stark och intressant individ. Att jag som introvert är analytisk, lugn, trygg och är bra på att lyssna. Och att jag får energi av att vara hemma, som gör att jag kan hjälpa andra, vara glad när jag träffar människor och göra mitt arbete väl. Att jag inte trivs på nattklubbar gör att jag ofta vaknar tidigt och får se solen stiga. Att vara målinriktad är bra för att jag känner att jag utvecklas, min reflektion gör att jag blir mer empatisk och att jag är lite naiv ibland påminner mig om att det finns godhet i allt det dystra. Mina egenskaper och val är inga fel, så länge de inte sårar andra eller mig själv.

Jag har flera deadlines på gång och flera mål inplanerade. De finns inte för att det är något fel på mig, utan för att det är så jag fungerar. Deadlines gör att jag inte stagnerar, utan hjulet rullar vidare, precis som det ska. Så den 24 mars, jag är inte rädd - deadlines ger mig glöden att fixa det jag ska.

You Might Also Like

2 comments

  1. Dedä e såå sant!! Men de kommer bara int naturligt att stanna upp och tänka på allt som är bra. Det kräver just dendär medvetenheten som du har, för att kunna se "the other side of the coin". Vi alla har våra system som vi behöver för att kunna nå de mål vi upplever meningsfulla :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det är ju det - oftast stannar vi ju inte upp alls. Eller så stannar vi upp, men det enda vi hittar är kraven på oss själva och känslan av att vi inte gör tillräckligt. Jag hoppas allt fler och fler ska kunna se att man ändå är bra som man är och att vi alla funkar på olika sätt! :) men det är kanske en utopi 🤔

      Delete