Att bli ens egen bästa vän

07:00

När jag var liten var konståkning min hobby. Jag höll på i 4-5 år och jag tackar än idag dessa år för att jag lärde mig falla på ett bra sätt: är rätt klumpig av mig annars och som jag faller kunde det lätt ha gått värre ifall tekniken inte satt så hårt ;) Det pappa redan då ofta sa var att jag var superduktig och klarade mig jättefint, men för att jag skulle komma så långt krävdes det en push. Jag var alltid rädd för att göra saker självmant: rädd för att misslyckas och för att göra dåligt av mig. Det krävdes alltid stöd från andra för att jag skulle våga och när jag väl vågade gick det för det mesta riktigt bra. Ändå krävdes den extra pushen också följande gång något nytt hände.


Man kan säga att jag har ägnat den här sommaren till riktig självreflektion. Under de senaste åren har jag ofta känt mig otillräcklig och som att alla andra går vidare när jag själv stått stilla. Jag trodde känslan skulle avta när jag fick min studieplats, men på många sätt blev det kanske värre, för då märkte jag att inte studieplatsen ens var svaret på frågan. Svaret låg än en gång i mig.

Jag tror orsaken till att många känner sig stagnerade är för att man är lite rädd. Man vill inte misslyckas, göra sig själv skrattretande eller bli samtalsämnet i ett negativt ljus. Under sommaren har jag reflekterat massor över saker jag alltid velat göra och försökt förstå varför jag inte gör dem, och det kommer nog alltid ner till samma ord: rädsla. Men vad är det man är rädd för? Kritik, andras åsikter? Är man rädd för att misslyckas eller är man bara lat? Eller så har man kanske inte den glöden inom sig, som de har som vågar ta sats och testa.


När jag ser människor omkring mig som vågar, som testar, som blir bra på saker och börjar nya hobbyn en efter en utan att bry sig om att vara dåliga i början, blir jag otroligt avundsjuk, för det är något jag själv vill klara av. Jag tror det är något jag också är, men jag har en spärr som jag aldrig kunnat lägga fingret på. Det jag nu förstått är att jag är som när jag var liten, en människa som behöver ett push och lite hjälp.

Vuxenlivet är ändå annorlunda. Man kan ha en stöttande familj och jublande vänner, men man kan inte leva på ett behov av bekräftelse från någon annan. Man måste lära sig att pusha sig själv, och för vissa kommer det säkert naturligare än för andra. Att lära sig bekräfta sina egna förmågor och att kunna se sig själv i spegeln och följa sina egna drömmar istället för att försöka passa in i någon annans. Det kommer alltid finnas kritik runt omkring en oavsett om man gör det man vill eller låter bli - så det är bättre att ta sats och lita på att det räcker att man själv är på sin egen sida. Det är nog då inte ens du själv litar på dig själv, som rädslan tar över.


Jag har alltid velat fotografera bättre och kunna använda min kamera på magiska sätt, men spärren har suttit hårt. Idag tog jag första steget och repeterade åter igen hur allt fungerar och nu vill jag ta sats och bli bättre - för man är ju ändå aldrig för gammal för något nytt.


You Might Also Like

2 comments