If the sky comes falling down for you, there's nothing in this world I wouldn't do

20:12

För en vecka sen slogs vi av nyheten att Tim Bergling, bättre känd som Avicii, gått bort. Hans musik faller inte i min typiska musiksmak, men oavsett det började det genast vimla av minnen i min hjärna. "Wake me up" är den första låten jag tänker på när jag tänker på mitt utbytesår till Skottland - varje gång jag gick in på gymmet, spelades den för fullt. Det roliga var att jag alltid blev så glad när jag hörde låten, för jag kände mig närmare mina hem. Jag minns gångerna på dansgolvet då "Hey Brother", "Waiting for Love" eller "Levels" har spelat. Jag minns bilresor med "The Nights" på radion. Plötsligt märkte jag att en artist, som i sig inte varit min favorit, ändå har präglat mina tonår och hans bortgång berörde.

Vi såg dokumentärer "Avicii: True Stories" på Netflix strax efteråt. Som en person som inte vetat så mycket om honom utöver hans musik, så var det en chock. Jag hade ingen aning om vilket tempot var eller om hur det tog på hans hälsa. Det är lätt att säga saker efteråt, men när man ser dokumentären är det självklart hur dåligt han mådde. Man såg paniken och ångesten. Dock slutade själva dokumenten bra, den slutade på ett befriande sätt. Men så var det ju kanske inte riktigt på riktigt.

He said, "One day you'll leave this world behind
So live a life you will remember."

Jag har velat skriva om det här enda sedan dess, men jag har inte riktigt vetat hur. Jag är så medveten om att det jag skriver väger så lite. Jag lider med hans familj, jag lider med alla andra familjer som tvingas gå igenom den sorgen. När ska psykisk ohälsa tas på allvar?

Det är i situationer som dessa, som saker vi egentligen alla vet blir så evidenta. Vi vet att vi borde ta hand om oss själva, vi vet att stress kan ta kol på oss. Vi hör det om och om igen - psykisk ohälsa är en sjukdom, och den borde behandlas med samma allvar som andra sjukdomar. Alla som nu skriver, att vi borde ta bättre hand om varandra, lyssna på varandra och inte behandla varandra som produkter istället för personer har rätt - men tänker vi göra något åt det?

I'm from a place where we never, openly show our emotions
We drown our sorrows in bottomless bottles and leave them to float in the ocean

Människor ska inte behöva känna så som Tim kände. Och tyvärr, så är det otroliga mängder människor i den här världen som känner så. I Finland har självmordssifforna gått ner, men 2016 var det nästan 800 liv som slocknade på det sättet - en mängd som är svår att begripa. Det borde ju inte vara den sista utvägen; det borde finnas hjälp och ett stopp innan. Det känns som om vi alla håller med om det nu, men implementerar vi det i vår verklighet? När ska vi sluta förminska någon, som mår dåligt? När lär vi oss att lyssna och finnas till? När slutar vi kräva prestation efter prestation? Pengar och framgång väger för många mera, än vad välmående någonsin gör. Men vad är pengar om du mår dåligt? Vad är ens framgång?

Det här är inte heller bara ett problem som finns i musikbranschen eller kändisvärlden. Det är ett problem i skolor och vanliga arbetsplatser. Man ska orka kämpa, jobba hårt hela tiden. Jag tror många av oss har egna exempel på situationer då vår hälsa inte fått gå först eller då vi själv inte vågat eller kunnat prioritera oss själva. Det finns krav och förväntningar att orka och köra på, och då förstår jag att många lätt kan mista en känsla av mening. Om livet känns meningslöst orkar man inte. Så är det ju.

Oh, if the sky comes falling down, for you
There's nothing in this world I wouldn't do

Livet är otroligt fint. Det är magiskt och då man får leva i stunden, ta in intryck och leva i en rytm som passar en är allt bra. När man får lyssna på sin kropp, sina känslor. När vi menar väl och lyfter varandra upp, istället för att vända ansiktet då det blir svårt. Låt oss finnas till för varandra och förstå varandras gränser. Ta hänsyn till varandra. Det ska jag jobba med.


/Kursiverade sångtexterna: The Nights, Somewhere in Stockholm & Hey Brother, av Avicii 


You Might Also Like

0 comments